Alla har vi mött personer som korrigerar oss och som agerar språkpoliser, utan att någon har bett om deras åsikter. Jag har ofta intalat mig själv om att jag inte är en sådan språkpolis, inte ens civilklädd. Jag måste tillkännage: Jag är en av dem.
Hånandet av särskrivningar utgör själva grunden i språkpolisens njutning, precis som utdelandet av hastighetsböter kan tänkas ge välbehag åt den skadeglade polisen. Klassiska lagöverträdelser såsom syftningsfel och särskrivningar har jag klagat på tidigare här, så låt oss lämna dessa därhän. Jag måste dock anmärka på att stavningskontrollen här på WordPress inte vet att ordet särskrivningar är ett ord, utan föreslår att jag skriver sär skrivningar, alternativt sär-skrivningar. Hrrmpf! Hur kan den föreslå att ett ord ska vara två?
Jag avskydde alltid svenska i skolan. Trots detta känner jag mig som en ytterst laglydig medborgare i språkpolisernas samhälle. Riktlinjerna för en hemtenta jag ska skriva snart kan tjäna som exempel för detta. I dokumentet som beskriver hemtentans utförande uppmanas vi att tänka på följande: Skilj på talspråk och skriftspråk. Skriv hela meningar, subjekt och predikat. Undvik särskrivningar. Skilj på de och dem. Ett av norra Europas mest anrika universitet har precis gett studenterna en mellanstadie-lektion i svenska, fantastiskt!
Nej, jag ska inte vara bitter. Det är ju faktiskt imponerande att dagens universitetslärare kan skillnaden på de och dem. Jag borde inte klaga, jag borde berömma.
2 Comments
Bra att du språkpolisar. Jag brukar känna mig så ensam som sådan.
Och det är en tröst att de lär ut skillnaden mellan de och dem på universitetet, ska bara försöka att få mina stora barn att söka dit. Dem har lite svårt för just den delen i svenska språket.
Men just nu plogar dem snö så dem har inte tid just nu.
Ojdå, de är synd om dem där barnen!